fredag 20 december 2013

Att skriva så tangenterna flyger.....



Hela förra veckan så jobbade vi med delmomentet "Skrivprocessen" i svenska kursen..Det innebar skrivarskola, poesiverkstad, författa en novell, ge respons på en kursares novell och skriva en paper om själva skrivprocessen...

Jag tyckte det var väldigt roligt. Har inte skrivit på flera år. Sist jag skrev något var alla uppsatser och bokanalyser jag skrev när jag pluggade språk på Karlstad Universitet för ett antal år sedan.

Poesiverkstan väckte många minnen till liv. Jag har alltid älskat poesi och skrev många dikter vid sidan av mitt dagboksskrivande från det att jag var 16 år...
Något jag fastnade för var Haiku. Korta japanska dikter som oftast handlar om naturen eller en känsla. 
Vet inte om ni tänkte på det men i slutet på mitt förra inlägg bjöd jag er på en självskriven Haiku....

Nu tänkte jag bjuda er på min novell. Efter noga övervägande så vågar jag nog göra det... 
Jag är långt ifrån en författare så ha det i åtanke... Kommentera mer än gärna när ni läst den...

Håll till godo , kära läsare!

Pojken
"Det var nog de trasiga sandalerna som först fångade min blick. De låg omkullkastade lite sådär nonchalant på trottoaren, som om det var gjort av någon som inte brydde sig längre. Det var ett par läderfärgade remsandaler där sulan var så sliten att den inte gjorde någon nytta längre för ägaren. Jag fick ta ett kliv ut i den myllrande gatan för att inte kliva på dem. Trots att klockan inte var mycket, solen hade precis slagit upp ögonen, så var trafiken livlig. Jag hoppade snabbt tillbaka upp på trottoaren och det var då jag såg honom.
Längst inne vid väggen, mellan två stånd , knappt synlig i det ännu dunkla ljuset satt en liten ihopkrupen figur. Jag hade nog inte sett honom om det inte var för en reflex i hans ögon. Hans tomma ,stirrande blick grep tag i mitt inre som två stora svarta händer och vägrade släppa. Jag blev stående. Runt omkring mig trängdes människor för att komma förbi mig där jag stod på trottoaren mittemellan marknadsstånden och den myllrande gatan. En kraftig knuff i ryggen rubbade mina tankar och jag började åter röra mig framåt i samma riktning som människorna omkring mig.
Dammet från gatan virvlade kring mina fötter och små små svettpärlor började tränga sig fram i min panna. Trots den tidiga timmen dallrade luften redan av värmen och varmare skulle det bli under dagen. Jag bannade mig själv för att jag valt att stanna kvar i Teheran under de varmaste månaderna på året. Alla mina iranska kollegor hade redan lämnat staden med sina familjer och rest till kusten vid Kaspiska Havet. Några hade erbjudit mig att få följa med men som den svenska jag är så ville jag inte tränga mig på..
 
Jag svepte sjalen tätare omkring mitt huvud. För att inte väcka uppmärksamhet hade jag färgat mitt blonda hår mörkbrunt innan jag åkte hit men trots bruklig klädsel och mina bruna ögon, var jag fortfarande alltför lätt att urskilja som västerlänning. Jag hade redan blivit stoppad av den kvinnliga sedlighetspolisen två gånger . Första gången hade jag bara smitit ut sent på kvällen för att köpa något att äta och hade inte alla mina papper på mig. Det slutade med att jag fick tillbringa natten på polisstationen i en cell då de misstänkte att jag tagit mig in i landet illegalt. Ambassaden fick skicka en person att hämta ut mig morgonen efter. Det var en onödig och dyrköpt läxa och sen den dagen bar jag mina papper alltid med mig. Andra gången jag blev stoppad hade jag kavlat upp ärmarna på kontoret och glömde kavla ner dem när jag gick ut från kontoret. Jag hann inte gå ett kvarter innan jag blev stoppad och förmanad. Som tur var slapp jag böter denna gång.
 
När jag klev in genom dörrarna till tv -huset slog kylan från ac:n emot mig. Jag huttrade till då jag blivit lite svettig under min promenad. Jag letade fram tröjan i min väska och svepte den om mig. Jag var inte helt ensam på min avdelning. Några amerikanska journalister var där samt en manlig journalist från Frankrike. Vi växlade några ord på franska innan jag smet bort till mitt skrivbord. Jag satte mig och tog vid arbetet där jag lämnat det igår kväll. Jag var tvungen att börja om flera gånger då mina tankar oavbrutet vandrade tillbaka till pojken jag sett för en stund sedan. Vem var han? Var hörde han hemma? Och framförallt, vad hade han varit med om? Jag ryste till då minnet av hans tomma, apatiska blick åter gjorde sig påmind på näthinnan. Jag måste få veta!
Böneutropet från minareterna runt omkring i Teheran skingrade min tankar och jag satt och bara lyssnade på det vackra och mystikfulla mässandet. I mitt yrke som utrikeskorrespondent så hade jag lärt mig både arabiska, farsi samt hebreiska. Att kunna möta folket på deras eget språk öppnade dörrar för mig som journalist som annars hade varit stängda. Ofta blev jag stoppad på gatan av unga iranier som ville prata engelska men jag svarade de alltid på farsi vilket fick de att backa. Jag ville verkligen inte sticka ut mer än vanligt. Livet som ogift utländsk kvinna i ett land styrt av muslimska ledare var tufft nog.
På vägen hem dök pojken åter upp i mina tankar och rätt var det var så hade mina fötter styrt mig till platsen där jag först såg honom. Solen var på väg ner och jag borde egentligen skynda mig hem. Att vara ute på gatorna efter skymning utan manligt sällskap var farligt. Jag kunde lätt tas för en prostituerad.
Pojken syntes inte till så jag köpte mig lite vatten och några granatäpplen och skyndade mig hem till min lägenhet.
 
När jag klev in genom porten hade solen precis sjunkit bakom horisonten och ljuset i trappuppgången var dunkelt. Jag fick känna mig fram med handen till ledstången i trappan och följde den med handen upp till tredje våningen där min lägenhet låg. När jag stannade till på avsatsen för att ta upp mina nycklar så såg jag honom. Stående vid min dörr var en liten sorgsen figur med spretande hår. Hans tomma blick stirrade på mig och jag frös mitt i rörelsen.
Vad gör du här” frågade jag. ”Vem är du och hur vet du att jag bor här?” Pojken svarade inte. Han bara pekade med sin lilla tunna hand mot min dörr och sa ”Öppna, snälla”. Jag gick fram till dörren och låste upp. Han smet snabbt in genom dörren med mig efter sig. ”Vem är du och vad vill du mig” frågade jag honom återigen. Jag tände lampan för att kunna se honom ordentligt och åsynen av honom chockade mig. Denna lilla, trasiga pojken med den annars apatiskt tomma blicken log nu mot mig lite blygt. Det var ett underbart leende. Jag frågade honom om han var hungrig och han nickade till svar. Jag bad honom följa med mig ut i köket där jag plockade ihop lite bröd, ost och lite frukt. Vi satte oss vid bordet och han åt som om han inte ätit på flera dagar. ” Vem är du?” frågade jag än en gång.
Jag heter Faroosh” svarade han mellan tuggorna. ”Varför kom du till mig?” frågade jag. ”Jag har sett dig på tv, det är så jag kom ihåg” svarade pojken. ”Kom ihåg vad då?” frågade jag. ” Att det var dig jag skulle leta efter” svarade han. ” Jag förstår ingenting. Vad menar du?”
Han började berätta hur hans mamma och pappa berättat för honom hur de fått fly från Iran som barn, hamnat i ett land som hette Sverige och hur de som vuxna flyttat tillbaka för att bilda familj. Tyvärr blev båda två stämplade som regimkritiska och fängslade när Faroosh var 5 år gammal. Han hade bott på gatan sen dess.
 
Han stoppade ner handen i fickan och tog upp ett slitet fotografi tummat av små fingrar. ” Det är du , eller hur?” frågade han mig och räckte över fotografiet.Jag tog det i min hand och blev alldeles stum. Fotot föreställde mig 10 år tidigare som student med min bästa vän Aisha bredvid mig. ” Vem har gett dig det här?” frågade jag. ”Min mamma ”svarade pojken och pekade på Aisha. ” Jag kan inte fatta att du kände igen mig från det kortet. Jag är 10 år äldre nu och både frisyren och hårfärgen är annorlunda” började jag då han avbröt mig och sa ”Snälla, hjälp mig hitta mina föräldrar! Du känner folk, det måste du göra! Snälla hjälp mig” . Där brast pojkens röst och han föll gråtande ihop i en liten hög på golvet. Jag böjde mig ner, tog upp honom i min famn och bar honom till soffan. Där satt jag och höll honom i min famn tills gråten övergick i tysta snyftningar. Jag vet inte hur länge vi satt så men till slut så somnade han. Jag la ner honom försiktigt och bredde på honom en filt.
Hur jag skulle gå vidare efter det är visste jag inte . Nog för att jag kände en del människor och skulle säkert få hjälp av ambassaden i mitt letande. Jag slängde en blick mot soffan. Hans ansikte var en ängels och jag kunde tydligt se drag av Aisha . Att han var hennes son rådde ingen tvekan om. Hans berättelse förklarade också varför breven från Aisha bara en dag slutade komma.
Som hennes bästa vän så var jag skyldig att ta reda på vad som hade hänt. Under tiden fick Faroosh stanna. Jag hade inte hjärta att lämna honom ensam på gatan.
Klockan var närmare midnatt och mina ögonlock drog sig längre och längre söderut. Jag orkade inte ens ta av mig kläderna utan somnade ovan på täcket på bara några sekunder.

Beep beep beep” Väckarklockans obarmhärtiga ringande väckte mig. Jag satte mig yrvaket upp och hade till en början svårt att samla tankarna. Jag slängde av mig täcket och slängde benen över sängkanten. Jag huttrade till. Det var kallt i lägenheten. Jag hade glömt att stänga av ac:n innan jag somnade.
Jag drog täcket över axlarna och gick in i vardagsrummet . På soffan syntes inte ett spår av Faroosh.
Var är han? Har han gått? Undrade jag och ropade ” Faroosh, var är du?” Inget svar. ”Faroosh?” Fortfarande inget svar. Jag gick vidare ut i det lilla köket fullt övertygad om att fotografiet skulle ligga kvar på bordet där jag lämnade det igår kväll. Men på bordet fanns inget kort. Där stod bara resterna av gårkvällens middag och en halvt urdrucken vinflaska.
Var allt jag trodde jag upplevt med Faroosh bara en dröm?? Hur var det möjligt, den kändes så verklig. Och Aisha, min gamla vän var fanns hon? Vad var det mitt undermedvetna försökte säga mig? Jag skakade på axlarna och tänkte att det får bli kvällens tankenöt. Dags att ta tag i dagen."



Må så gott så här 4 dagar innan jul! Och stöka inte ihjäl er. Det blir jul iaf....

kram Anna

torsdag 12 december 2013

Att leva med hjärtat utan på kroppen...

Throwback thursday..... Det käraste jag har.....

 Det började i tisdags kväll.....
När vi hade läst den vanliga bamse sagan så berättade Vilgot att han hade ont i bröstet. Jag trodde att det kanske var astman som spökade då han är lite förkyld så jag gav honom astmamedicinen och han somnade gott.
Igår morse när klockan ringde så var det första Vilgot sa;- Mamma, jag har  så ont i bröstet!
Och sen började han gråta....
Jag bar ner honom till köket och satte honom på soffan men han hade så ont och grät så någon frukost i hans mage var inte ens och tänka på. Min man bar in honom till soffan i vardagsrummet istället och la vetekudden på bröstet och det verkade lugna lille V för han slutade gråta.
Eftersom min man skulle vara hemma och jag skulle iväg på ett heldags seminarium så var det bara att stressa iväg. oerhört jobbigt med en liten som uppenbarligen inte mådde bra...

Några timmar senare ringer jag min man och får reda på att de är på VC. Det onda har inte gått över och lille V har gråtit nästan hela tiden sen jag lämnade huset. Läkaren kan inte hitta vad som är fel utan skriver en remiss till Drottning Silvias och barn akuten med misstanke om en lunginflammation eller ev förstoppning...

Jag försöker koppla bort tankarna med vetskapen att han är trygg hos sin pappa men det ligger ändå och gnager....
klockan 14:00 plingar det till i mobilen och sms:et lyder; "Nu har en sköterska kollat honom och tagit en massa prover. Vi är högprio!"
Alla ni som suttit med ett sjukt barn på akuten vet att i de flesta fall så blir man lågprio, det handlar mest om observation ... Högprio är något helt annat!

De tankar som mest legat i bakhuvudet tog helt plötsligt upp all fokus och jag kände att jag klarar inte längre av att vara kvar på seminariet. Så efter ett kort samtal med min lärare så lämnade jag skolan.
Tårarna brände bakom ögonlocken och jag skickade en snabb tanke uppåt " Snälla, inget allvarligt, vaka över min lille prins"
Ringde min man som berättade att EKG var tagit och nu skulle de upp på röntgen. (!)

Som tur var så visade varken EKG eller alla olika prover och röntgen bilder något. Den första misstanken om ev förstoppning fanns kvar så sent igår kväll efter ett lavemang fick min lille prins komma hem igen....

Stackars min lille plutt...Han såg helt färdig ut när han kom hem... Jag tog honom i min famn och höll honom hårt! Ville inte släppa taget och jag var så tacksam över att läkarna inte hittat något allvarligt.

Att bli förälder, är det bästa jag någonsin varit med om. Med den är också det värsta, för att leva med hjärtat utan på kroppen som man gör, från den dagen de föds, gör en så oerhört sårbar. Framförallt när de blir sjuka....

Ni må tro att det var glada tillrop imorse när lille V fick träffa sina syskon igen.. Massa kärlek!!!

 Jorden skakade
Jag tappade fattningen 
evighetssekund!

Må så gott!!

kram Anna

tisdag 10 december 2013

Sweet dreams....

Hej!

Mörkret hann falla igår innan jag hade tid att fota sovrummet så det fick vänta till idag. Lille V är sjuk idag. Han var hängig igår kväll, frös och var allmänt liten. Sådär som de små blir när sjukdomen smyger sig på. I natt vaknade han med feber så en dag hemma med honom och lilla M var ett faktum. Det här pusslandet när barnen är sjuka gör mig tokig. Vi har ingen barnvakt nära, det är 25 mil respektive 50 mil till våra föräldrar så när barnen blir sjuka så är det hela tiden en avvägning om vems agenda som väger tyngst....Idag vägde min mans schema över lite men imorgon har vi examinerande poesi seminarium hela dagen så då får han vara hemma med de små......

 Min julkänsla vill fortfarande inte infinna sig men jag försöker skapa lite julkänsla här och var ändå.. Lite buxbom i en zink strut i sovrummet får stå för julkänslan där inne i år.

Med ny sänggavel och nya lampskärmar så passade min quilt från Greengate perfekt i sovrummet. 
Greengate, älskar den!
Sänggaveln i närbild. Tyget är ett lite grövre linnetyg.
Lampskärmen. Valde att dekorera med ett vitt kantband för att skapa lite effekt.
På sängen ligger favoritkuddarna från Boel & Jan......
Juvelen i sovrummet måste dock vara min underbara irislight slinga!

Jag är för första gången på väldigt länge nöjd med sovrummet. Jag har letat och letat efter ett linnetyg i precis den här nyansen och att jag hittade den nu var en ren slump för tyget låg högst upp på en hylla på stoff & stil...När jag tog ner tygrullen slog hjärtat ett extra slag av glädje, för där var DEN nyansen...Lycka!!

Må så gott !!

kram Anna

söndag 8 december 2013

2:a advent... Var tog tiden vägen?




Hej!

För alla er som undrar så är jag ff kvar. Var nog en månad sedan jag sist skrev. Livet som student och trebarnsmamma är minst sagt intensivt, men jag ÄLSKAR det... Enda smolket i bägaren är att jag hinner inte lägga lika mkt tid på mitt inredningsintresse....Träningen är dess största konkurrens och då jag behöver träningen för att kunna stressa av och ladda om så prioriteras den högre....

Svenska kursen som jag läser nu är oerhört intensiv, därav min frånvaro den sista månaden. Mängder med inlämningsuppgifter och imorgon en salstenta på 69 begrepp kopplade till vårt ämnesspråk...
Har hunnit plugga en del men inte i närheten så mycket som jag känner att jag skulle behövt. Tanken var att jag skulle pluggat intensivt fre, lör men magsjukan klev in genom dörren och de planerna grusades.
Så nu sitter jag här, i sista minuten och försöker trycka in de begrepp som ännu inte fastnat.

Imorgon ska ni få se bilder  lite nytt i sovrummet. 

Tills dess, fortsätt njut av denna vintriga 2:a advent så hörs vi imorgon när min dugga är skriven ...


Må så gott!!!

Kram Anna

måndag 11 november 2013

en tidsresa..

Hösten/ vintern 2011
 Gick igenom alla foton som jag tagit under tiden som jag bloggat om just inredning. Det rum som det kanske hänt mest med under dessa två år måste nog vara vardagsrummet. Så här kommer en liten bildkavalkad....

Nyår 2011, gamla tv-bänken med draperi...

Våren 2012, rottingkistan fick bli soffbord...

våren 2012, den gröna fåtöljen är kvar...
Sensommaren 2012, Nytt vardagsrumsbord köpt på blocket och ommålat...

Jag fick äntligen tag i ett halvmånebord, också blocket som jag slipade, spacklade och målade om...

Sommaren 2012 försvann den bruna tv-bänken och vi byggde ett större sideboard själva... 
Vardagsrummet idag, november 2013...

Den gröna fåtöljen fick flytta ut, in kom Ikeas öronlappsfåtölj...

Det leder oss till vardagsrummet idag... Mycket har hänt sen första början. Mer möbler har kommit till, tvåsitts soffan har bytts ut mot en likadan fast tresitts. Den gröna fåtöljen fick flytta och in kom istället Ikeas öronlapps fåtölj ( underbar). Den gamla tv bänken såldes på blocket och vi byggde ett likadant, fast längre, sideboard och ställde där. Lamporna har också bytts ut både en och två gånger. Nu sist fick det bli gråa organza skärmar till silvriga fötter. Riktigt snyggt och det fångar upp det andra silver detaljerna i rummet.
En enorm kristallkrona har också fått komma på plats, arvegods efter min mans farmor och den pryder sin plats trots att den är i guld....

Snart är det jul och jag har många idéer på hur jag vill att julen ska se ut i år... Vill försöka återanvända så mycket av det vi har dock, kassan är lite skral nu när jag återigen pluggar. men mycket går ju faktiskt att göra om med enkla medel...


Må så gott!

Kram Anna

söndag 10 november 2013

En ljusglimt mellan molnen...


Godmorgon!

För första gången på nästan en vecka så tittar solen in genom köksfönstret igen. Lycka!

Jag har så oerhört svårt för hösten i vanliga fall, och trots snart 11 år här på västkusten så kan jag inte vänja mig vid hösten här. Den grå-tunga himlen och det eviga regnandet är fullständigt förödande för mig. Så de få gånger som molnen skingras och solen tittar fram gör underverk för både kropp och själ..

Idag blir det att öppna skolböckerna igen. Jag har inte öppnat de på nästan en vecka ( känns jättekonstigt) för både jag och lilla M har varit sjuka. Lilla M drabbades av dubbelsidig öroninflammation i början av veckan och själv fick jag ett av de j-ligaste migränanfallen på länge i onsdags. Det var först igår som jag kände mig helt återhämtad..

Hoppas solen lyser på er också idag denna söndag i mitten av november!

kram Anna

tisdag 29 oktober 2013

Att bli snuvad på en upplevelse...

Eller som en vän skrev i ett inlägg på Facebook; " Känns som att vänta på tomten och så kommer han inte. Blås då för f-n!"

Jag pratar ju såklart om stormen Simone som skulle slå till mot Göteborg igår med full kraft. Barn blev hemringda från dagis( så även mina små) och Göteborgs stad uppmanade sina anställda att ge sig hem fortast möjligast. Sf stängde sina biografer och flera butiker valde att slå igen tidigt.

Vi trodde ju alla att det här kan bli riktigt ruskigt!
Men...Tji fick vi! För här i Göteborg märkte vi knappt av Simone och hos mig var besvikelsen STOR.

Jag hade ju laddat mentalt hela dagen inför vad som komma skulle. Sett till att det fanns mängder med ljus hemma och att gasoltändaren var full. Passat på att tvätta mängder med kläder, handdukar och lakan tidigt på dagen för strömmen kunde ju gå och man vet inte när den kommer tillbaka..
Hela tiden med känslan av att " så här måste de känna sig på den amerikanska östkusten när de går och väntar på att höststormen ska slå till"... 

Idag läser jag GP och tittar lite avis på de i södra Sverige som faktiskt fick känna på Simones styrka...

Men men, vad är väl en bal på slottet..... 




Må så gott!!