Att leva med hjärtat utan på kroppen...

Throwback thursday..... Det käraste jag har.....

 Det började i tisdags kväll.....
När vi hade läst den vanliga bamse sagan så berättade Vilgot att han hade ont i bröstet. Jag trodde att det kanske var astman som spökade då han är lite förkyld så jag gav honom astmamedicinen och han somnade gott.
Igår morse när klockan ringde så var det första Vilgot sa;- Mamma, jag har  så ont i bröstet!
Och sen började han gråta....
Jag bar ner honom till köket och satte honom på soffan men han hade så ont och grät så någon frukost i hans mage var inte ens och tänka på. Min man bar in honom till soffan i vardagsrummet istället och la vetekudden på bröstet och det verkade lugna lille V för han slutade gråta.
Eftersom min man skulle vara hemma och jag skulle iväg på ett heldags seminarium så var det bara att stressa iväg. oerhört jobbigt med en liten som uppenbarligen inte mådde bra...

Några timmar senare ringer jag min man och får reda på att de är på VC. Det onda har inte gått över och lille V har gråtit nästan hela tiden sen jag lämnade huset. Läkaren kan inte hitta vad som är fel utan skriver en remiss till Drottning Silvias och barn akuten med misstanke om en lunginflammation eller ev förstoppning...

Jag försöker koppla bort tankarna med vetskapen att han är trygg hos sin pappa men det ligger ändå och gnager....
klockan 14:00 plingar det till i mobilen och sms:et lyder; "Nu har en sköterska kollat honom och tagit en massa prover. Vi är högprio!"
Alla ni som suttit med ett sjukt barn på akuten vet att i de flesta fall så blir man lågprio, det handlar mest om observation ... Högprio är något helt annat!

De tankar som mest legat i bakhuvudet tog helt plötsligt upp all fokus och jag kände att jag klarar inte längre av att vara kvar på seminariet. Så efter ett kort samtal med min lärare så lämnade jag skolan.
Tårarna brände bakom ögonlocken och jag skickade en snabb tanke uppåt " Snälla, inget allvarligt, vaka över min lille prins"
Ringde min man som berättade att EKG var tagit och nu skulle de upp på röntgen. (!)

Som tur var så visade varken EKG eller alla olika prover och röntgen bilder något. Den första misstanken om ev förstoppning fanns kvar så sent igår kväll efter ett lavemang fick min lille prins komma hem igen....

Stackars min lille plutt...Han såg helt färdig ut när han kom hem... Jag tog honom i min famn och höll honom hårt! Ville inte släppa taget och jag var så tacksam över att läkarna inte hittat något allvarligt.

Att bli förälder, är det bästa jag någonsin varit med om. Med den är också det värsta, för att leva med hjärtat utan på kroppen som man gör, från den dagen de föds, gör en så oerhört sårbar. Framförallt när de blir sjuka....

Ni må tro att det var glada tillrop imorse när lille V fick träffa sina syskon igen.. Massa kärlek!!!

 Jorden skakade

Jag tappade fattningen 

evighetssekund!

Må så gott!!

kram Anna