Att skriva så tangenterna flyger.....

Hela förra veckan så jobbade vi med delmomentet "Skrivprocessen" i svenska kursen..Det innebar skrivarskola, poesiverkstad, författa en novell, ge respons på en kursares novell och skriva en paper om själva skrivprocessen...

Jag tyckte det var väldigt roligt. Har inte skrivit på flera år. Sist jag skrev något var alla uppsatser och bokanalyser jag skrev när jag pluggade språk på Karlstad Universitet för ett antal år sedan.

Poesiverkstan väckte många minnen till liv. Jag har alltid älskat poesi och skrev många dikter vid sidan av mitt dagboksskrivande från det att jag var 16 år...
Något jag fastnade för var Haiku. Korta japanska dikter som oftast handlar om naturen eller en känsla. 
Vet inte om ni tänkte på det men i slutet på mitt förra inlägg bjöd jag er på en självskriven Haiku....

Nu tänkte jag bjuda er på min novell. Efter noga övervägande så vågar jag nog göra det... 
Jag är långt ifrån en författare så ha det i åtanke... Kommentera mer än gärna när ni läst den...

Håll till godo , kära läsare!

Pojken

"Det var nog de trasiga sandalerna som först fångade min blick. De låg omkullkastade lite sådär nonchalant på trottoaren, som om det var gjort av någon som inte brydde sig längre. Det var ett par läderfärgade remsandaler där sulan var så sliten att den inte gjorde någon nytta längre för ägaren. Jag fick ta ett kliv ut i den myllrande gatan för att inte kliva på dem. Trots att klockan inte var mycket, solen hade precis slagit upp ögonen, så var trafiken livlig. Jag hoppade snabbt tillbaka upp på trottoaren och det var då jag såg honom.

Längst inne vid väggen, mellan två stånd , knappt synlig i det ännu dunkla ljuset satt en liten ihopkrupen figur. Jag hade nog inte sett honom om det inte var för en reflex i hans ögon. Hans tomma ,stirrande blick grep tag i mitt inre som två stora svarta händer och vägrade släppa. Jag blev stående. Runt omkring mig trängdes människor för att komma förbi mig där jag stod på trottoaren mittemellan marknadsstånden och den myllrande gatan. En kraftig knuff i ryggen rubbade mina tankar och jag började åter röra mig framåt i samma riktning som människorna omkring mig.

Dammet från gatan virvlade kring mina fötter och små små svettpärlor började tränga sig fram i min panna. Trots den tidiga timmen dallrade luften redan av värmen och varmare skulle det bli under dagen. Jag bannade mig själv för att jag valt att stanna kvar i Teheran under de varmaste månaderna på året. Alla mina iranska kollegor hade redan lämnat staden med sina familjer och rest till kusten vid Kaspiska Havet. Några hade erbjudit mig att få följa med men som den svenska jag är så ville jag inte tränga mig på..

 

Jag svepte sjalen tätare omkring mitt huvud. För att inte väcka uppmärksamhet hade jag färgat mitt blonda hår mörkbrunt innan jag åkte hit men trots bruklig klädsel och mina bruna ögon, var jag fortfarande alltför lätt att urskilja som västerlänning. Jag hade redan blivit stoppad av den kvinnliga sedlighetspolisen två gånger . Första gången hade jag bara smitit ut sent på kvällen för att köpa något att äta och hade inte alla mina papper på mig. Det slutade med att jag fick tillbringa natten på polisstationen i en cell då de misstänkte att jag tagit mig in i landet illegalt. Ambassaden fick skicka en person att hämta ut mig morgonen efter. Det var en onödig och dyrköpt läxa och sen den dagen bar jag mina papper alltid med mig. Andra gången jag blev stoppad hade jag kavlat upp ärmarna på kontoret och glömde kavla ner dem när jag gick ut från kontoret. Jag hann inte gå ett kvarter innan jag blev stoppad och förmanad. Som tur var slapp jag böter denna gång.

 

När jag klev in genom dörrarna till tv -huset slog kylan från ac:n emot mig. Jag huttrade till då jag blivit lite svettig under min promenad. Jag letade fram tröjan i min väska och svepte den om mig. Jag var inte helt ensam på min avdelning. Några amerikanska journalister var där samt en manlig journalist från Frankrike. Vi växlade några ord på franska innan jag smet bort till mitt skrivbord. Jag satte mig och tog vid arbetet där jag lämnat det igår kväll. Jag var tvungen att börja om flera gånger då mina tankar oavbrutet vandrade tillbaka till pojken jag sett för en stund sedan. Vem var han? Var hörde han hemma? Och framförallt, vad hade han varit med om? Jag ryste till då minnet av hans tomma, apatiska blick åter gjorde sig påmind på näthinnan. Jag måste få veta!

Böneutropet från minareterna runt omkring i Teheran skingrade min tankar och jag satt och bara lyssnade på det vackra och mystikfulla mässandet. I mitt yrke som utrikeskorrespondent så hade jag lärt mig både arabiska, farsi samt hebreiska. Att kunna möta folket på deras eget språk öppnade dörrar för mig som journalist som annars hade varit stängda. Ofta blev jag stoppad på gatan av unga iranier som ville prata engelska men jag svarade de alltid på farsi vilket fick de att backa. Jag ville verkligen inte sticka ut mer än vanligt. Livet som ogift utländsk kvinna i ett land styrt av muslimska ledare var tufft nog.

På vägen hem dök pojken åter upp i mina tankar och rätt var det var så hade mina fötter styrt mig till platsen där jag först såg honom. Solen var på väg ner och jag borde egentligen skynda mig hem. Att vara ute på gatorna efter skymning utan manligt sällskap var farligt. Jag kunde lätt tas för en prostituerad.

Pojken syntes inte till så jag köpte mig lite vatten och några granatäpplen och skyndade mig hem till min lägenhet.

 

När jag klev in genom porten hade solen precis sjunkit bakom horisonten och ljuset i trappuppgången var dunkelt. Jag fick känna mig fram med handen till ledstången i trappan och följde den med handen upp till tredje våningen där min lägenhet låg. När jag stannade till på avsatsen för att ta upp mina nycklar så såg jag honom. Stående vid min dörr var en liten sorgsen figur med spretande hår. Hans tomma blick stirrade på mig och jag frös mitt i rörelsen.

”Vad gör du här” frågade jag. ”Vem är du och hur vet du att jag bor här?” Pojken svarade inte. Han bara pekade med sin lilla tunna hand mot min dörr och sa ”Öppna, snälla”. Jag gick fram till dörren och låste upp. Han smet snabbt in genom dörren med mig efter sig. ”Vem är du och vad vill du mig” frågade jag honom återigen. Jag tände lampan för att kunna se honom ordentligt och åsynen av honom chockade mig. Denna lilla, trasiga pojken med den annars apatiskt tomma blicken log nu mot mig lite blygt. Det var ett underbart leende. Jag frågade honom om han var hungrig och han nickade till svar. Jag bad honom följa med mig ut i köket där jag plockade ihop lite bröd, ost och lite frukt. Vi satte oss vid bordet och han åt som om han inte ätit på flera dagar. ” Vem är du?” frågade jag än en gång.

”Jag heter Faroosh” svarade han mellan tuggorna. ”Varför kom du till mig?” frågade jag. ”Jag har sett dig på tv, det är så jag kom ihåg” svarade pojken. ”Kom ihåg vad då?” frågade jag. ” Att det var dig jag skulle leta efter” svarade han. ” Jag förstår ingenting. Vad menar du?”

Han började berätta hur hans mamma och pappa berättat för honom hur de fått fly från Iran som barn, hamnat i ett land som hette Sverige och hur de som vuxna flyttat tillbaka för att bilda familj. Tyvärr blev båda två stämplade som regimkritiska och fängslade när Faroosh var 5 år gammal. Han hade bott på gatan sen dess.

 

Han stoppade ner handen i fickan och tog upp ett slitet fotografi tummat av små fingrar. ” Det är du , eller hur?” frågade han mig och räckte över fotografiet.Jag tog det i min hand och blev alldeles stum. Fotot föreställde mig 10 år tidigare som student med min bästa vän Aisha bredvid mig. ” Vem har gett dig det här?” frågade jag. ”Min mamma ”svarade pojken och pekade på Aisha. ” Jag kan inte fatta att du kände igen mig från det kortet. Jag är 10 år äldre nu och både frisyren och hårfärgen är annorlunda” började jag då han avbröt mig och sa ”Snälla, hjälp mig hitta mina föräldrar! Du känner folk, det måste du göra! Snälla hjälp mig” . Där brast pojkens röst och han föll gråtande ihop i en liten hög på golvet. Jag böjde mig ner, tog upp honom i min famn och bar honom till soffan. Där satt jag och höll honom i min famn tills gråten övergick i tysta snyftningar. Jag vet inte hur länge vi satt så men till slut så somnade han. Jag la ner honom försiktigt och bredde på honom en filt.

Hur jag skulle gå vidare efter det är visste jag inte . Nog för att jag kände en del människor och skulle säkert få hjälp av ambassaden i mitt letande. Jag slängde en blick mot soffan. Hans ansikte var en ängels och jag kunde tydligt se drag av Aisha . Att han var hennes son rådde ingen tvekan om. Hans berättelse förklarade också varför breven från Aisha bara en dag slutade komma.

Som hennes bästa vän så var jag skyldig att ta reda på vad som hade hänt. Under tiden fick Faroosh stanna. Jag hade inte hjärta att lämna honom ensam på gatan.

Klockan var närmare midnatt och mina ögonlock drog sig längre och längre söderut. Jag orkade inte ens ta av mig kläderna utan somnade ovan på täcket på bara några sekunder.

”Beep beep beep” Väckarklockans obarmhärtiga ringande väckte mig. Jag satte mig yrvaket upp och hade till en början svårt att samla tankarna. Jag slängde av mig täcket och slängde benen över sängkanten. Jag huttrade till. Det var kallt i lägenheten. Jag hade glömt att stänga av ac:n innan jag somnade.

Jag drog täcket över axlarna och gick in i vardagsrummet . På soffan syntes inte ett spår av Faroosh.

Var är han? Har han gått? Undrade jag och ropade ” Faroosh, var är du?” Inget svar. ”Faroosh?” Fortfarande inget svar. Jag gick vidare ut i det lilla köket fullt övertygad om att fotografiet skulle ligga kvar på bordet där jag lämnade det igår kväll. Men på bordet fanns inget kort. Där stod bara resterna av gårkvällens middag och en halvt urdrucken vinflaska.

Var allt jag trodde jag upplevt med Faroosh bara en dröm?? Hur var det möjligt, den kändes så verklig. Och Aisha, min gamla vän var fanns hon? Vad var det mitt undermedvetna försökte säga mig? Jag skakade på axlarna och tänkte att det får bli kvällens tankenöt. Dags att ta tag i dagen."

Må så gott så här 4 dagar innan jul! Och stöka inte ihjäl er. Det blir jul iaf....

kram Anna